Älskling och min diabetes

I februari 2010 träffade jag min älskling på krogen och det var min tjejkompis som sa åt oss att byta nummer. "Okej då..." Efter det träffades vi en gång, sen en gång till, sen bodde jag hemma hos honom hela påsklovet. Vi liksom flöt ihop. Vi har inget datum då vi offentligt sa att vi var pojkvän och flickvän, så vår årsdag firar vi dagen vi träffades. Jag skulle kunna skriva en hel A4-sida om hur underbar han är för mig. Vi är "själstvillingar" som vissa säger :P
Men... Det jag vill skriva om är hur han känner över att bo med mig som diabetiker.

Jag berättade att jag har diabetes på vår första dejt, eftersom jag tog insulin till fikat och att ta en spruta mitt i konversationen kräver oftast sin förklaring. När jag berättar att jag har diabetes för folk reagerar vissa med att säga "Jahaa, oj, förlåt!", vissa med "Okej..." och vissa med "Ojdå, det visste jag inte. Hur funkar det?". Min pojkvän reagerade med sistnämnda. Det är min favoritreaktion eftersom jag, som de flesta människor, vill verka intressant. Vad kan vara mer intressant än en livslång sjukdom som jag konstant måste ha i åtanke?

Han var intresserad av min diabetes från första stund och lärde sig snabbt saker som mina bästa vänner fortfarande inte är helt säkra på (tex. är känning när du har för lågt? och då måste du...? äta... eller? ta insulin?) Han frågar nästan alltid om jag har med mig dextrosol, eller åtminstone gjorde han det i början. Nu har han det i sin ficka innan jag ens hunnit tänka på det om vi ska någonstans dit min handväska inte ska.
Han klagar inte alls över min nya diet utan tycker det är bra att jag tar hand om min diabetes. Han tycker att den nya maten är god och att det är nyttigt även för honom skadar ju inte precis, säger han.
När jag frågar om han är orolig för mig någon gång så svarar han att han inte är så orolig eftersom han vet att jag tar bra hand om min diabetes. Men han blir orolig om jag inte svarar när han ringer eller så, för "det kan ju ha hänt vad som helst".

Fortsättning...

P.S. Jag längtade så mycket efter pastan nu idag så jag kunde inte hålla mig och åt tortellini och hemmagjord ostsås till middag. Det var inte ens särskilt gott och nu har jag haft högt hela kvällen. Efter middagen hade jag 15 och tog mer insulin, sen hade jag 18! Ibland blir man så frustrerad! Synden straffar sig uppenbarligen.