Läser på ett forum: http://diabetesforum.funkanu.se/forum_posts.asp?TID=856 om hur anhöriga påverkas av att leva med en diabetiker. Nu känns det som om jag inte längre är värd att kalla diabetiker. Jag har ALDRIG svimmat under mina 12 år. Har varit nära fyra-fem gånger med fläckar framför ögonen och svårt att hålla balansen, men aldrig blivit medvetslös. Har aldrig gjort konstiga saker under en känning som jag inte kommer ihåg efteråt. Jag känner när jag får lågt blodsocker och tar hand om det på egen hand. Om jag får känning när jag sover vaknar jag automatiskt. Har aldrig känt att min diabetes hindrar mig från att göra olika aktiviteter. Jag har till och med varit i Australien i ungefär elva veckor och jag hade ju med mig onödigt många lådor med diverse diabetestillbehör, men min diabetes stoppade mig aldrig från att åka.
För några år sedan kände jag att diabetiker i allmänhet levde alltför strikta och anpassade liv (inte bara med hänsyn till diet, utan tider, aktiviteter, ALLT) och att de inte borde låta sin sjukdom styra sina liv. Jag tänkte aldrig på vad jag åt och drack till exempel O'boy till frukost varje dag. Mitt Hba1c var inte perfekt, men jag har aldrig haft över 8.5 (78 i moderna mått mätt) och ja, det är högt, men det är ändå ganska bra över en 12 års period.
Mina föräldrar följde de anvisningar min läkare gav dem och att söka svar på Internet var det inte så mycket fråga om 1999. Jag vet inte om de fick någon anvisning om kost och levnadsstil, men jag antar att den i så fall var bristfällig... Mamma säger att hon trodde det räckte om man bara tog rätt mängd insulin, eftersom det var den informationen hon fick. Doktorer (och folk i allmänhet) är så rädda för att göra andra människor upprörda att de sa till mamma att min diabetes inte var så allvarlig och att det viktiga är att jag får rätt mängd insulin så mitt blodsocker håller sig hyfsat stabilt. Så nu, tolv år senare, har jag själv kommit fram till att kost och motion är lika livsviktigt för mig som insulin.
Nu framgår det som att jag inte visste att kost och motion är en viktig punkt när man har diabetes. Men... Det framförs hela tiden att kost och motion är viktigt för alla, men man (många) skjuter hela tiden på det och får inga direkta följder av att skjuta på det, så därför har man inte tagit det på allvar. Igår fick jag reda på att en bekant till pappa, en äldre dam, har en dotter i pappas ålder (50+) och hon har nyss amputerat sitt ena ben på grund av diabetes typ 1. Jag önskar att mina läkare hade sagt till mig för flera år sedan att om jag inte tar hand om min diabetes, äter rätt och motionerar kontinuerligt så kommer min kropp komma till skada på ett sätt som kan ändra mitt liv för alltid. Jag önskar att mina doktorer hade skrämt mig lite. Att jag är tvungen att ta reda på allting själv och därmed skrämma mig själv till rätta är... väl hur livet ser ut egentligen: vill man ha något gjort får man göra det själv...
Men som tur är så är inte min sjukdom lika allvarlig jämfört med de jag läste om i forumet och jag tror inte att min pojkvän blir överdrivet frustrerad/orolig/andra synonymer över att leva med mig och min diabetes. Men jag hoppas att de som läser min blogg kan ta hjälp av mina små inlägg trots att de är skrivna av en med en så lättskött diabetes :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar