Det var en gång...

På höstlovet 1999 var jag sju år och min moster från Italien var på besök. "Har inte Ingrid blivit väldigt mager?", har mamma berättat att hon frågade. Eftersom mamma, pappa och mina syskon träffade mig varje dag såg de inte att jag gick ner i vikt. Nu i efterhand kan de förstås påminna sig om att jag drack litervis varje dag och kissade lika mycket, att jag åt som en varg men ändå var smal som en sticka. När jag en natt gick upp en gång i kvarten för att kissa blev mamma arg (rädd) och sa åt mig att om jag ska gå och kissa hela tiden, varför sitter jag då inte kvar på toaletten? Pappa sa till mamma att det nog var dags att åka in med mig till doktorn...

Hos doktorn kollade de mitt blodsocker och det var i taket (i alla fall över 20). "Det är tyvärr inte tvekan. Ni måste åka till akuten direkt." På akutmottagningen stack de in kanyler i mitt armveck och min handled och jag fick dropp (med insulin antar jag?). Medan de satte in kanylerna kommer jag ihåg att mamma läste en saga om en isbjörn som blev jagad av jägare.
Jag hade tidigare lärt mig att hjula helt felfritt och nu var det dags att lära sig stå på händer. Detta övande upphörde inte bara för att jag hade dropp i armarna. Jag kollade om slangarna var tillräckligt långa och därefter stod jag på händer mot väggen ute i korridoren. Tio dagar spenderade vi sedan på Astrid Lindgrens barnsjukhus där jag åkte fram och tillbaka på en BobbyCar (även fast jag var lite för stor) med den ena handen om min droppställning och den andra om ratten. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag gick i andra klass under den här perioden och mamma jobbade i centrum. Varje dag gick hon tjugo minuter till min skola för att ge mig insulin till lunchen. Dock har jag inget minne av att jag hade diabetes i tvåan, det var först i tredje klass som jag minns det. Mina kompisar frågade jämt om de fick en dextrosol för för dem var det ju som godis. I femte klass lärde jag känna JE och vi brukade ibland ljuga ihop att jag var tvungen att gå hem för jag hade lågt blodsocker och JE var tvungen att följa med mig ifall jag svimmade. Stackars fröken kunde inte så mycket om diabetes och kunde inte annat än säga ja.

Idag, snart tolv år efter sjukhusvistelsen, är jag nitton år gammal och bor tillsammans med min pojkvän i en liten lägenhet.
Under vårterminen 2011 jobbade jag på en förskola och anledningen till att de anställde just mig var att ett av barnen fick diabetes under julen 2010. Nu, när sommaren är slut, ska jag följa med som diabetesresurs när han börjar på sexårs i skolan. Det känns skönt att min diabetes äntligen kommer till användning!